Idag var jag ute med svärfars hund. Ja, jag har börjat va hundvakt lite granna. Jag tycker det är kul att få komma ut å röra på sig och jag har ju alltid älskat djur av alla dess sorter. Träffade några som var ute och rastade sina hundar så att hundarna fick busa en stund. Myz.

Senare däremot då jag skulle hem så skulle jag gå över ett övergångsställe. Jag började gå över då jag såg en bil, visserligen ganska långt bort men den gasade så in i helvete för att kunna köra förbi mig innan jag hunnit gå över. Jag stannade instinktivt för jag vill ju inte bli överkörd även om det inte känns så troligt att de skulle göra det. Jag stirrade argt på dem under luggen och tänkte för mig själv "om blickar kunde döda". Det såg förmodligen ganska roligt ut. Folk brukar tycka det. Att det ser mest roligt ut då jag försöker se arg ut, typ som en arg chihuahua som ingen tar på allvar.

Givetvis var det två adrenalinkåta killar i bilen som förmodligen precis fått körkort (som de borde bli av med) och som tycker det är kul att busa lite (AKA skrämma ihjäl folk). Ja, kalla mig för sexist men det var väl inte så förvånande att det var det avarter av det manliga släktet. Rätta mig om jag har fel, men om jag får generalisera fritt och utgå ifrån mina personliga erfaranheter (iom att det inte är den första gången det händer mig) så är det för det mesta pojkslynglar som gör på detta vis. Eller ja, då jag tänker efter så har det faktiskt aldrig varit någon tjej, kvinna, dam, fruntimmer, kärring eller vad man nu väljer att kalla dem som gjort så mot mig, men det vore intressant om någon har en annan uppfattning så i så fall kan ni ju kommentera.

De stannade i alla fall bilen då den stod cirka en meter över övergångsstället, vilket är sjukt för även om jag bara övningskört en gång och det är ca glisse som in i helvete (enda frasen jag lärt mig i franskan under 4 år, i princip) så hade jag inte gjort det. Sedan frågade en av killarna i bilen om jag blev arg. Arg? Krävs det en jävla hjärnkirurg för att förstå att jag är arg? SLUTA FÖRSÖKA GÖRA MIG TILL ETT OFFER FÖR ER KRIMINELLA VERKSAMHET, ARGHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag förundras ännu en gång över människosläktet.

 

 

6. JA, HENNES ÖGON ÄR AV IS. DOM SÄGER ALLT OCH INGENTING.

01. Allmänt Kommentera

Idag var jag ute med svärfars hund. Ja, jag har börjat va hundvakt lite granna. Jag tycker det är kul att få komma ut å röra på sig och jag har ju alltid älskat djur av alla dess sorter. Träffade några som var ute och rastade sina hundar så att hundarna fick busa en stund. Myz.

Senare däremot då jag skulle hem så skulle jag gå över ett övergångsställe. Jag började gå över då jag såg en bil, visserligen ganska långt bort men den gasade så in i helvete för att kunna köra förbi mig innan jag hunnit gå över. Jag stannade instinktivt för jag vill ju inte bli överkörd även om det inte känns så troligt att de skulle göra det. Jag stirrade argt på dem under luggen och tänkte för mig själv "om blickar kunde döda". Det såg förmodligen ganska roligt ut. Folk brukar tycka det. Att det ser mest roligt ut då jag försöker se arg ut, typ som en arg chihuahua som ingen tar på allvar.

Givetvis var det två adrenalinkåta killar i bilen som förmodligen precis fått körkort (som de borde bli av med) och som tycker det är kul att busa lite (AKA skrämma ihjäl folk). Ja, kalla mig för sexist men det var väl inte så förvånande att det var det avarter av det manliga släktet. Rätta mig om jag har fel, men om jag får generalisera fritt och utgå ifrån mina personliga erfaranheter (iom att det inte är den första gången det händer mig) så är det för det mesta pojkslynglar som gör på detta vis. Eller ja, då jag tänker efter så har det faktiskt aldrig varit någon tjej, kvinna, dam, fruntimmer, kärring eller vad man nu väljer att kalla dem som gjort så mot mig, men det vore intressant om någon har en annan uppfattning så i så fall kan ni ju kommentera.

De stannade i alla fall bilen då den stod cirka en meter över övergångsstället, vilket är sjukt för även om jag bara övningskört en gång och det är ca glisse som in i helvete (enda frasen jag lärt mig i franskan under 4 år, i princip) så hade jag inte gjort det. Sedan frågade en av killarna i bilen om jag blev arg. Arg? Krävs det en jävla hjärnkirurg för att förstå att jag är arg? SLUTA FÖRSÖKA GÖRA MIG TILL ETT OFFER FÖR ER KRIMINELLA VERKSAMHET, ARGHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag förundras ännu en gång över människosläktet.

 

 
Varning för långt inlägg men jag känner mig ganska irriterad just nu. Jag känner att jag kanske inte egentligen har skäl till det, för jag borde kanske ha vetat bättre och så vidare, men samtidigt blir jag jävligt paff.
 
Det är såhär va, att förra året var jag till läkaren. Samma läkare som jag va till igår. Jag hade ett problem som jag inte pallar ta upp här men oavsett så var jag ganska orolig. Hursomhelst så sa denna läkare att hon kunde undersöka det om jag ville, men att hon trodde att det var onödigt.
 
Onödigt alltså? Jag förstår att mina problem kan verka banala för henne, men det är klart att jag inte tänker be henne undersöka mig om hon tycker det är onödigt. Visst försvann mitt problem allteftersom och det var nog aldrig någon fara men jag tycker det ändå är oprofessionellt att negligera patienten på det sättet. Jag skulle kunna ha superdupercancer men hur skulle hon kunna veta det? Har hon x-ray vision eller?

Nu tänker säkert någon jävel där ute att "men hade du velat bli undersökt varför sa du inte det då?" och ja, det kan jag också tänka, men samtidigt så känns det ju märkligt av läkaren att inte vilja undersöka det hela. Eller? Jag menar, om jag som patient tar mig tid att ta mig till läkaren, eventuellt missar lektioner/jobb/whatnot samt betalar pengar för det, varför skulle jag gå dit bara för att tjöta lite? Jag är väl där fysiskt för att hon skulle undersöka mig, inte för att hon skulle säga "näee, du kan gå hem".

TA PÅ MIG, KVINNA!
 
Någon gång då jag gick till ica såg jag en löpsedel där det i princip stod "han dog, hade bara varit lite trött, visade sig va mystisk sjukdom/cancer". Kommer inte exakt ihåg vad det stod men det är klart man reagerar. Jag anser mig inte vara en hypokondriker, men jag kan förstå folk som inte är lika lugna som jag blir oroliga. De kommer gå till läkaren varpå läkaren kommer säga att det känns onödigt att ta prover på dem. Najs säger patienten och instadör samma kväll. Så jävla bra alltså.
 
Okej, inte så trovärdigt men i alla fall, ni förstår principen.

Till det som hände dårå.
 
För några veckor sedan diskuterade jag med min pappa om man skulle undersöka mitt hjärta. Min pappa har nämligen haft problem med sitt och opererades för det för något år sedan för det. Han sa att det var en bra idé då det kan vara ärftligt, så jag gick in på mina vårdkontakter och skrev att jag ville ha en remiss till en hjärtläkare. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev men jag har ett minne av att jag skrev att jag helst INTE ville komma till familjeläkaren utan att jag bara ville ha en remiss och skrev att om de hade några frågor så kunde de ringa mig.
 
Så kom dagen, det vill säga igår. Jag hade fått en tid hos familjeläkaren. Samma läkare som förr givetvis. När jag klev in i hennes rum så sträckte hon fram handen för att hälsa. Jag förstår artigheten i det men tycker väl själv att det känns onödigt med tanke på mikroorganismer som sprider sig till förbannelse. Hursomhelst så tog jag handen. Det var som att ta i en död liten fågel. Nu har jag aldrig hållit i en död fågel vad jag kan minnas, men jag tänker att det är så det känns då man håller i en död blåmes. Aldrig känt en så död hand under hela min livstid.
 
Det var däremot inte det jag blev upprörd över, jag menar.. Jag är inte dum i huvudet. Det jag blir upprörd över är att jag skulle betala 150 kronor för att hon ska säga till mig att jag får fixa min egen remiss för det kan man göra själv nu tydligen. Okej, det är inte mycket pengar, men 3 minuter för henne att säga det till mig? 150 spänn? Det är en timlön på 3000 om man bortser från allt annat vad nu en läkare gör. Jag är student? Jag skrev att jag bara ville ha en remiss? Jag skrev att du kunde ringa, so.. CALL ME MAYBE?!
 
Jag gjorde som jag alltid brukar göra. Struntar i det. Orkar inte ta konflikten, men när jag kom hem gjorde jag det enda rätta...
 
Jag skrev en synpunkt.
 
Min ton i texten var ganska aggressiv och konfrontativ, men jag tror jag kunde ha skrivit i princip att de luktade insulin i örat för idag fick jag vad som verkar vara någon typ av autosvar där det stod:
 
Tack för dina synpunkter!
Jag ska se till att framföra din åsikt till vår verksamhetschef.
 
Jag ångrar såhär i efterhand att jag ens kom på tanken att skriva en synpunkt. Kändes småsint och det är klart jag inte förväntade mig att få mina pengar tillbaka.
 
En del av mig vill skriva att det är självklart att det kommer falla mellan stolarna, men samtidigt så vet jag att det finns många engagerade och duktiga arbetare som verkligen vill ha förbättring och gör sitt yttersta. Chansen att någon av dessa människor ser det här dock.. Ja, minimal.
 
Det var ju tråkigt, men bra också.
Då vet jag att så fort jag har något problem så räcker det med att ringa då.
Spelar faktiskt ingen roll vem man ringer för min mamma har gett bättre tips än vad min läkare har.
 
Skål!

4. BUT HERE'S MY NUMBER, SO CALL ME MAYBE?

01. Allmänt Kommentera
Varning för långt inlägg men jag känner mig ganska irriterad just nu. Jag känner att jag kanske inte egentligen har skäl till det, för jag borde kanske ha vetat bättre och så vidare, men samtidigt blir jag jävligt paff.
 
Det är såhär va, att förra året var jag till läkaren. Samma läkare som jag va till igår. Jag hade ett problem som jag inte pallar ta upp här men oavsett så var jag ganska orolig. Hursomhelst så sa denna läkare att hon kunde undersöka det om jag ville, men att hon trodde att det var onödigt.
 
Onödigt alltså? Jag förstår att mina problem kan verka banala för henne, men det är klart att jag inte tänker be henne undersöka mig om hon tycker det är onödigt. Visst försvann mitt problem allteftersom och det var nog aldrig någon fara men jag tycker det ändå är oprofessionellt att negligera patienten på det sättet. Jag skulle kunna ha superdupercancer men hur skulle hon kunna veta det? Har hon x-ray vision eller?

Nu tänker säkert någon jävel där ute att "men hade du velat bli undersökt varför sa du inte det då?" och ja, det kan jag också tänka, men samtidigt så känns det ju märkligt av läkaren att inte vilja undersöka det hela. Eller? Jag menar, om jag som patient tar mig tid att ta mig till läkaren, eventuellt missar lektioner/jobb/whatnot samt betalar pengar för det, varför skulle jag gå dit bara för att tjöta lite? Jag är väl där fysiskt för att hon skulle undersöka mig, inte för att hon skulle säga "näee, du kan gå hem".

TA PÅ MIG, KVINNA!
 
Någon gång då jag gick till ica såg jag en löpsedel där det i princip stod "han dog, hade bara varit lite trött, visade sig va mystisk sjukdom/cancer". Kommer inte exakt ihåg vad det stod men det är klart man reagerar. Jag anser mig inte vara en hypokondriker, men jag kan förstå folk som inte är lika lugna som jag blir oroliga. De kommer gå till läkaren varpå läkaren kommer säga att det känns onödigt att ta prover på dem. Najs säger patienten och instadör samma kväll. Så jävla bra alltså.
 
Okej, inte så trovärdigt men i alla fall, ni förstår principen.

Till det som hände dårå.
 
För några veckor sedan diskuterade jag med min pappa om man skulle undersöka mitt hjärta. Min pappa har nämligen haft problem med sitt och opererades för det för något år sedan för det. Han sa att det var en bra idé då det kan vara ärftligt, så jag gick in på mina vårdkontakter och skrev att jag ville ha en remiss till en hjärtläkare. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev men jag har ett minne av att jag skrev att jag helst INTE ville komma till familjeläkaren utan att jag bara ville ha en remiss och skrev att om de hade några frågor så kunde de ringa mig.
 
Så kom dagen, det vill säga igår. Jag hade fått en tid hos familjeläkaren. Samma läkare som förr givetvis. När jag klev in i hennes rum så sträckte hon fram handen för att hälsa. Jag förstår artigheten i det men tycker väl själv att det känns onödigt med tanke på mikroorganismer som sprider sig till förbannelse. Hursomhelst så tog jag handen. Det var som att ta i en död liten fågel. Nu har jag aldrig hållit i en död fågel vad jag kan minnas, men jag tänker att det är så det känns då man håller i en död blåmes. Aldrig känt en så död hand under hela min livstid.
 
Det var däremot inte det jag blev upprörd över, jag menar.. Jag är inte dum i huvudet. Det jag blir upprörd över är att jag skulle betala 150 kronor för att hon ska säga till mig att jag får fixa min egen remiss för det kan man göra själv nu tydligen. Okej, det är inte mycket pengar, men 3 minuter för henne att säga det till mig? 150 spänn? Det är en timlön på 3000 om man bortser från allt annat vad nu en läkare gör. Jag är student? Jag skrev att jag bara ville ha en remiss? Jag skrev att du kunde ringa, so.. CALL ME MAYBE?!
 
Jag gjorde som jag alltid brukar göra. Struntar i det. Orkar inte ta konflikten, men när jag kom hem gjorde jag det enda rätta...
 
Jag skrev en synpunkt.
 
Min ton i texten var ganska aggressiv och konfrontativ, men jag tror jag kunde ha skrivit i princip att de luktade insulin i örat för idag fick jag vad som verkar vara någon typ av autosvar där det stod:
 
Tack för dina synpunkter!
Jag ska se till att framföra din åsikt till vår verksamhetschef.
 
Jag ångrar såhär i efterhand att jag ens kom på tanken att skriva en synpunkt. Kändes småsint och det är klart jag inte förväntade mig att få mina pengar tillbaka.
 
En del av mig vill skriva att det är självklart att det kommer falla mellan stolarna, men samtidigt så vet jag att det finns många engagerade och duktiga arbetare som verkligen vill ha förbättring och gör sitt yttersta. Chansen att någon av dessa människor ser det här dock.. Ja, minimal.
 
Det var ju tråkigt, men bra också.
Då vet jag att så fort jag har något problem så räcker det med att ringa då.
Spelar faktiskt ingen roll vem man ringer för min mamma har gett bättre tips än vad min läkare har.
 
Skål!