Blogg100 är ju en utmaning som är öppen för alla, men majoriteten av deltagarna är äldre än mig. Jag har inga siffror på det eller så, men bara en betraktelse från min sida. Det är ju helt okej, jag menar.. Det gör inte mig något, men jag känner att jag inte riktigt har något att komma med. Känner mig ung och dum. Och ytlig.
Nu menar jag inte ytlig som i att man enbart dömmer folk utefter deras utsida, utan mer att man kanske tenderar att prata om oväsentliga saker, ofta självcentrerat. Men är det en så dålig sak då? Jag ska säga det att jag inte är så bra på att läsa andras bloggar, men ibland då jag har gjort det har jag blivit lite äcklad.
Nu menar jag inte ytlig som i att man enbart dömmer folk utefter deras utsida, utan mer att man kanske tenderar att prata om oväsentliga saker, ofta självcentrerat. Men är det en så dålig sak då? Jag ska säga det att jag inte är så bra på att läsa andras bloggar, men ibland då jag har gjort det har jag blivit lite äcklad.
Av någon anledning är det främst mammabloggar. Mödrar som lämnar ut sina barn för hela världen att se. Ja, det blir ju faktiskt hela världen om man bloggar om det.
Okej. Kanske inte Nordkorea dårå.
De kanske inte har så mycket läsare, men likväl så blottar de ju sina barn. Är det verkligen okej att lägga ut bilder och information på någon som inte ens kan förstå vem som kan se och läsa den? Det kan kanske låta larvigt för ett barn är ett barn och ett barn, men jag tycker ändå att integritet är enormt viktigt och något som man, i min mening, som förälder har ett ansvar för.
Om min mamma eller pappa hade skrivit en massa saker om mig på nätet skulle jag faktiskt ta jävligt illa upp. En sak om man är anonym, men om de skulle lägga ut bilder på mig och skriva att det går dåligt för mig i skolan skulle jag faktiskt bli väldigt sårad. Kan förstå att det är i välmening. De kanske vill ha tips på vad man kan göra åt saken, men tänk om det är något jag som barn skäms över? Tror inte direkt att det skulle få mig att må bättre, men det är bara vad jag tror.
Jag skulle aldrig få för mig att skriva om min pojkväns, mina föräldrars, min brors eller mina vänners problem. I alla fall inte utan tillstånd och jag skulle nog ärligt talat knappt ha mage att fråga dem om jag fick skriva om något liknande. Ytligheten för mig är därför en positiv sak. Att skydda sina nära och kära.
Med detta sagt: det är nog förjävligt svårt att vara förälder. Därför ska jag nog inte yngla av mig förens jag känner mig vuxen på riktigt och i dagsläget känner jag mig ungefär 12 år gammal mentalt, så ni behöver inte tro att jag känner mig som någon jävla övermänniska som minsann klarar av vilken unge som helst. Nej, där ligger jag verkligen i lä så ni behöver inte känna någon konkurrens från min sida när det kommer till titeln Årets mamma. Dels kanske jag inte ens vill ha barn i framtiden. Har hört att de ska vara tidskrävande och att de kan spy mycket i början. Detta är skäl nog att inte vilja ha ett förens jag har botat min emetofobi.
Ja, det blir nog bra det där.
Med detta sagt: det är nog förjävligt svårt att vara förälder. Därför ska jag nog inte yngla av mig förens jag känner mig vuxen på riktigt och i dagsläget känner jag mig ungefär 12 år gammal mentalt, så ni behöver inte tro att jag känner mig som någon jävla övermänniska som minsann klarar av vilken unge som helst. Nej, där ligger jag verkligen i lä så ni behöver inte känna någon konkurrens från min sida när det kommer till titeln Årets mamma. Dels kanske jag inte ens vill ha barn i framtiden. Har hört att de ska vara tidskrävande och att de kan spy mycket i början. Detta är skäl nog att inte vilja ha ett förens jag har botat min emetofobi.
Ja, det blir nog bra det där.