lyktstolpenkl3

Jag har ett favoritavsnitt i C/O Segemyhr som heter matlagningskursen.
Mamma brukar skratta så hon nästan kvävs då hon ser det.
Alla som sett Segemyhr vet ju att det handlar om Fredrik som är "mellan två jobb" som han så fint formulerar det själv. Han ska då hålla i denna matlagningskurs för att börja tjäna pengar (utan att kunna laga mat), men lyckas bara skrapa ihop en kursdeltagare. En pensionär som så gärna vill lära sig att göra potatismos. Fredrik har dock tankarna på avancerade maträtter och då han förklarar hur han har tänkt med menyn så utbrister gubben då:
"Jag menar potatismos.. Krångligare behöver det inte va."

Och senare då Fredrik förklarar att de ska göra chokladmousse till efterrätt och när gubben inte vet vad det är och Fredrik förklarar att det är som choklaspudding så säger gubben:
"Jaha, jag kanske är gammaldags men varför inte säga chokladpudding då?"

Blev lite långranding nu men min poäng är att JÄVLAR I MIN LÅDA VAD DET HÄR ÄR APPLICERBART PÅ DET RIKTIGA LIVET!
Varför ska man krångla till saker? Min första tanke är hur det var då jag läste till sjuksköterska. Det slutade ju med att jag hoppade av, till mångas besvikelse, men jag kan ju berätta lite kort om de filosofiskt inriktade kurserna jag läste (eftersom att en ganska stor del var filosofi). Jag ska sammanfatta det hela i ett ord..

DYNGA!

Alla tycker om olika saker och med all respekt för alla som läser liknande program eller som tycker det är superintressant: det finns en poäng att det finns och man kan diskutera väsentliga saker. Jag tyckte många av diskussionerna vi hade på seminarium var tankeväckande, men det kändes tradigt med all litteratur och i slutändan utmynnade allting ändå i samma sak för det mesta: en helhetssyn på människan och bla bla bla.. Men näe, man ska vända ut och in på sig själv å ba vad är kropp? Vad är själ? Vad är ande? Vad är hälsa? Vad är lidande? Känns liksom som det finns 711 miljoner omvårdnadsteoretiker som diskuterar dessa begrepp och i princip alltid kommer de till samma konsensus och då tänker jag.. "Jag menar potatismos.. Krångligare behöver det inte va."

Jag tror en god vårdare knappt ens behöver läsa sånt. Man förstår att patienten är en individ och anpassar vården därefter så bra man bara kan. Att läsa är alltid bra och man slutar aldrig lära i för sig men jag tror att vård, precis som matlagning är lite hands on. Lär dig laga fucking potatismos istället för att läsa om hundra dimensioner av potatismos. Mosa potatisar, ha i grädde och smör och akta så att den inte blir för rinnig eller för tjock eller för klumpig. Va lyhörd för potatismoset. Precis som du ska vara med patienterna.

Nämen Karin, jämförde du just människor med potatismos? Ja, jag gjorde just det. Skit inte på dig nu.

 

Nej tacka vet jag fysiken. Fysiken och mystiken. Jag må inte fatta ett skit men fan, man har ju på papper sån här är du. Kan jag Coulombs lag? Ah, tydligen.

Godnatt.